När bilen skumpar fram på gruset känns det länge som att vägen aldrig kommer att ta slut.
Men plötsligt är du framme – på en plats du aldrig trodde att du skulle besöka.
Välkommen till Ku Klux Klans nationella högkvarter.
Jag hoppas att du är vit.

ZINC.  Eller ja, det ska i ärlighetens namn erkännas att det har funnits afroamerikaner på gården.

– Jo, vi hade några svarta journalister här för ett tag sedan. De skötte sig bra, säger Thomas Robb, 69.

Det är omöjligt att veta här och nu, men det kommer vara ett av få tillfällen han använder just ordet ”svart”. Han föredrar att kalla afroamerikaner för ”zombies”. På frågan varför rycker han på axlarna och ler.

– Jag tycker att det säger sig självt.

Thomas Robb är högste chef för Knights of the Ku Klux Klan. Till skillnad från majoriteten av männen inne på det avspärrade området bär ledaren inte uniform.
Istället har han ljusblå skjorta, mörkblå slips och beige kavaj. Thomas Robb säger att det lätt blir fel uppfattning om han poserar i den mer militanta utstyrseln. Han har också av samma skäl, precis som sin föregångare David Duke, lagt den gamla titeln som Imperial Wizard åt sidan. Istället titulerar han sig som nationell ledare.

– Våra gamla titlar lät lite våldsamma. Vi vill visa att vi är goda kristna, inte uppfyllda av hat, säger han.

Bland alla sydstatsflaggor på gården i skogarna utanför Harrison i Arkansas skymtar något bekant. En blå och gul symbol för Moder Svea. Vi frågar om vi ska känna oss hedrade av den svenska flaggan. Det ska vi inte.

– Det är alla våra ursprungsländer, säger Thomas Robb och pekar runt på Irlands, Finlands, Norges och alla möjliga nordeuropeiska flaggor som svajar runt huset.

Det är en kort promenad från parkeringen upp till det stora församlingshuset. Längs grusvägen ersätts sydstatsflaggorna med en annan flagga, i färgerna svart, vit och röd som osökt för tankarna till Tyskland på 1930- och 1940-talet. Den svarta symbolen i mitten är dock cirkelformad, istället för den bekanta svastikan.

– Det är vår partiflagga, den symboliserar The Knights Party, säger en kvinna som står i dörren och sträcker fram sin hand för att hälsa.

– Jag heter Rachel Pendergraft. Välkomna till Knights of the Ku Klux Klan.

Hon är klädd i en rödsvart klänning som matchar klanens emblem. Håret är välfönat, sminket omsorgsfullt målat. Hon är 46 år gammal, dotter till Thomas Robb och innehavare av den näst högsta titeln; Imperial Klaliff.

Fast det kallar hon sig inte för, hon föredrar titeln organisatör.

– Jag ser till att allt fungerar, säger hon.

Klanen har sin årliga kongress och Aftonbladet har fått fullt tillträde. Vi får vara med på allt, men vissa människor får inte synas på bild. Rachel Pendergraft pekar noga ut vilka som är förbjudna att fotografera.

– Det finns människor som kan förlora väldigt mycket på att synas med oss, säger hon.

För att säkerställa att vi inte smygfotograferar någon olovlig tilldelas vi en ”barnvakt”, 16-årige Andrew, son till Rachel, barnbarn till Thomas, och iklädd klanens ljusblå ungdomsuniform. Han sneglar bakom kameran den första timmen, sedan slappnar han av.

– Jag vill kämpa för den vita rasens överlevnad, säger han.

Att besöka Ku Klux Klan är inte som det en gång var. När författaren Stetson Kennedy wallraffade hos klanen i Georgia på 1940-talet, inför boken ”Southern Exposure”, riskerade han sitt liv. Att smyga in som en ”alien” (olovlig utomstående) var då belagt med dödsstraff.

När journalisten Jerry Thompson i journalistiskt syfte tillbringade ett år som klanmedlem 1980, beskriver han hur han ofta var övertygad att han skulle bli påkommen och dödad av något av alla vapen som låg spridda överallt.

Nu är det annorlunda. Jag och min fotografkollega Stefan Mattsson får en broschyr med information om när det serveras fika, en förmaning om att inte dricka alkohol och en uppmaning att eventuella medhavda vapen ska döljas under kläderna, för barnens skull.

För vapen finns det gott om.

Och barn.

De förstnämnda är gömda. De sistnämnda leker i den uppblåsbara hoppborgen, gungar i gungorna eller leker datten på den gröna gräsmattan. Majoriteten av barnen har blå t-shirtar med klanens emblem på.

Knights of the Ku Klux Klan har i tio års tid haft ett ungdomsprogram.

– Vi tar det steg för steg, kan man säga. Vi berättar för barnen att de ska älska sitt folk och sin kultur. Att de kommer från en vacker ras och att de ska vara stolta över var deras förfäder kom ifrån. Vi säger att deras farmor och farfar och mormor och mormor alla höll sig till sin ras och att de ska hedra sina förfäder genom att föra det beteendet vidare, säger Jason Robb, son till Thomas Robb tillika klanens advokat. Han är klädd i klanens uniform och fem av de cirka tjugo barnen är hans.

– Från det ögonblicket de föds lär jag dem att de är kristna och att ett av de tio budorden säger att de inte ska blanda sig med andra raser. Folk tror att ”du ska inte begå äktenskapsbrott” handlar om otrohet, men i själva verket handlar det om att inte begå brott mot din ras, säger han.

För flera av deltagarna är det här deras första KKK-möte. En av de nyanlända är Matt. Han har bilat hit 19 timmar från Ohio.

Matt har tjänstgjort i Irak och var på plats när kriget bröt ut, i mars 2003. På väg för att invadera Bagdad drygt tre veckor senare träffades han av granatsplitter och medan hans kamrater störtade Saddam Husseins regim vårdades han på sjukhus. Han håller fram sin hand för att visa de grågröna metallbitarna som fortfarande syns tydligt som ett dansande mönster under huden.

Som tack för sin insats i den amerikanska armén får Matt 4 500 kronor i månader av staten.

– Det kan man knappast leva på, säger han och berättar att han ännu inte bestämt sig för om han ska bli KKK-medlem eller ej.

Bredvid honom står Shawn. Hans uniform har två röda axelband som signalerar att han ansvarar för att få in nya rekryter. Förr i världen var hans titel Kleagle, men nu kallas han kort och gott rekryterare.

Han berättar att han har en laddad Sig Sauer i fickan och uppskattar att han rekryterat ett femtiotal betalande klanmedlemmar under åren. Det är tack vare honom som Matt står här i dag. Shawn har till och med stått för transporten. Matt och hans tjej fick lifta med Shawn och hans hustru Christy.

– Många av dem jag rekryterar är veteraner, säger Shawn.

– De åker till Irak, riskerar sina liv och ser sina vänner dö. Sedan kommer de tillbaka till ett land de inte känner igen. De känner sig svikna av sin regering och då kommer de till oss.

Vill ni ha veteraner för att de kan hantera vapen?
– Det är en fördel att ha soldater. Vi söker inte upp våld, men om det behövs så kommer vi att ta till det för att försvara vår ras. Vi har en egen organisation för krigsveteraner, men jag kan inte prata så mycket om vad veteranerna gör på sina träffar. Det är hemligt.

Har de militär träning?
– Det kan jag inte svara på.

Tror du att det blir ett krig?
– Ett raskrig är nära förestående. Om det blir under min livstid eller mina barns, det vet jag inte. Men det är nära. Det räcker med att se på den här isbjörnsjakten som pågår i Europa och USA just nu.

Isbjörnsjakt?
– Ja, när svarta får poäng för varje vit person de knockar medvetslös på gatan.

Det har jag aldrig hört talas om.
– Jo, det håller på med det i Europa nu. Och i USA. Det räcker med att se på historien. Länder som blandar befolkningen klarar sig bara så länge, som Rom. Vi är gjorda för att människor ska hålla sig till sin ras och när man blandar så blir det problem. I Kina måste man göra DNA-test innan folk får skaffa barn. Gud gjorde oss till olika raser som ska hålla oss till de våra. Han skapade vatten som ska hålla oss isär.

Han säger att även om namnet Ku Klux Klan är associerat med 150 år av terror och lynchningar så kommer de aldrig att byta namn.

Ett sextiotal män och kvinnor har betalat avgiften på 460 kronor för en person, eller 750 kronor för en familj, för att närvara på 2015 års kongress för the Knights Party, som de kallar sig numera. Under David Duke, som styrde klanen på 70-talet, blev organisationen mera politisk. Thomas Robb styr på samma sätt. Fokus på familj och kristna värderingar, snarare än hat, säger han och försäkrar att han inte hatar någon.

– Men det finns människor jag tycker mindre om.

Tillsammans med de övriga deltagarna kliver ledaren upp för en trappa och går in i den stora vita huvudbyggnaden. Den består av en vitmålad hall, ett blåmålat kök, två toaletter som både har de tio budorden på väggen, ett skötrum för barn och en stor vitmålad samlingssal. På ena väggen i salen hänger en målad tavla av ett brinnande kors. På en annan vägg är den egna flaggan upphängd, medan klanens tidning ligger i högar på ett bord nedanför den.

– Varsågod, ta en, säger Thomas Robb och erbjuder ett nummer av ”The Crusader”. Tidningen är skriven av honom och dottern och huvudnyheten på förstasidan är att Thomas Robb besökt huvudstaden Washington DC.

Längst fram, bakom podiet, hänger en ostruken amerikansk flagga som täcker nästan hela väggen. Framför flaggan står ett äldre par på scenen och sjunger kristna låtar ackompanjerade av musik som strömmar från en bärbar cd-spelare. Kvinnan heter Bonnie och kommer under återstoden av helgen att med tydliga nickar och högljudda jakanden hålla med sin man i allt. Maken heter Steve och hans skjorta är röd och består av sydstatsflaggan.

De överraskar mellan två av sina kristna låtar med att sticka in en Elvissång; ”I can’t help falling in love with you”. Efter tjugo minuter kliver de av scenen och lämnar plats för Thomas Robb.

Under sitt anförande visar Thomas Robb en bild på väggen. Det är ett tidningsomslag från Time Magazine som visar en grupp unga latinamerikanska män och kvinnor. Rubriken lyder ”De nya amerikanerna”.

– Herregud, det där är sjukt, muttrar en man i grön t-shirt som heter Eddie.

Thomas Robb ger Eddie och de övriga deltagarna en historielektion i sitt tal som fått titeln ”Birth of a nation” (efter en känd film från 1915 som hyllade Ku Klux Klan).

– Amerika grundades som en vit nation och de som hävdar något annat vet inte vad de pratar om, säger han.

– Folk tycker att Harrison är en så fin stad, men 1950 var till och med Detroit ett trevligt ställe. När jag föddes var USA 92 procent vitt. Det är inte stora städer som skapar problem, det är zombierna i dem. När du släpper in tredjevärldsfolk får du ett tredjevärldsland, säger han och får en av många applåder från åskådarna.

När talet är över kommer Eddie fram och vill ventilera sina känslor.

– Jag lär mig något hela tiden, säger han. När det gäller det vita folkmordet finns det alltid mer att lära.

”Det vita folkmordet” är ett uttryck som ständigt återkommer. Lösningen för det kan summeras med två ting:
1. Pengar
och
2. Soldater som ska föra kampen till nästa nivå.

Ku Klux Klans ledare kommer under helgen frekvent att påminna sina besökare om det skriande behovet av båda. Rachel Pendergraft tittar ut över salen och frågar vilka som ska ”naturaliseras” i dag, vilka som är beredda att lämna över sina liv i klanens tjänst.

Fyra personer sträcker upp sina händer. Hon nickar nöjt.

Vi ombeds alla lämna lokalen. Det är dags att förbereda för riddarceremoni.

Det här betyder märkena:

Reporter

Carina Bergfeldt

Fotograf

Stefan Mattsson