150 år av hat

Det är en strålande solig septemberdag 2015 och termometern visar på trettiotvå grader. Bronsskylten på 205 West Madison Street i Pulaski i Tennessee som skiner i solen berättar en historia om staden som få av de 7 600 som bor där i dag vill kännas vid.

Texten lyder ”Ku Klux Klan organized in this, the law office of Judge Thomas M. Jones, Dec. 24, 1865”, men den går inte längre att läsa.

När Don Massey köpte det historiska huset på åttiotalet övervägde han att helt sonika ta bort skylten, för att slippa besök av nostalgiska klanmedlemmar som poserade framför den, men av rädsla för konsekvenserna att ta bort den helt gjorde han något annat. Han vände skylten bak och fram och svetsade tillbaka den.

Så i dag, nästan exakt 150 år senare, finns minnet av vad som hände kvar.
Fast – precis som Pulaski i övrigt – vänder husets ägare ryggen åt Ku Klux Klan. Men det är slutet på en lång historia.

Vi tar det från början:

150 år sedan,
Pulaski, Tennessee

Det är julafton 1865 och det har gått ett halvår sedan det sista skottet avfyrades i det amerikanska inbördeskriget.

620 000 människor har fått sätta livet till. Konfederationen har kapitulerat, slaveri har förbjudits i hela nationen, och i Pulaski, Tennessee, sitter sex hemvändande soldater på domare Thomas M. Jones kontor och pratar.

Många frågor är olösta.

Kriget ödelade stora områden i södern och ingen vet vem som ska betala för återuppbyggnaden. Ingen vet hur efterkrigstidens USA ska se ut, eller hur sydstaterna ska återintegreras. President Lincoln hann aldrig riktigt specificera hur det trettonde konstitutionstillägget – som avskaffade slaveriet – skulle te sig i praktiken innan han mördades av sydstatssympatisören John Wilkes Booths kula på en teater. Och nu är fyra miljoner före detta slavar – en tredjedel av befolkningen i den amerikanska södern – plötsligt fria män och kvinnor.

De unga männen på kontoret är John Lester, James Crowe, John Kennedy, Richard Reed, Frank McCord och Calvin Jones, som är domarens son. Exakt vad de säger på domarkontoret är det ingen som vet. Men resultatet av den natten kommer att påverka miljontals människor i generationer. Det kommer att föda skräck och orsaka död.

De sex männen, som alla saknar den gemenskap kriget förde med sig och som alla studerat grekiska, bildar på julaftonskvällen en klan.
De döper den efter det grekiska ordet för cirkel: κύκλος, kuklos.

När julafton går över till juldag har Ku Klux Klan fötts.

För de sex första medlemmarna är klanen, till en början, avsedd som ett skämt. I en fattig stad präglad av efterkrigsdepression vill de göra något som muntrar upp tristessen. Ett par av dem är frimurare och de lockas av anonymiteten den sortens orden innebär. De bestämmer sig för att bära speciella spökliknande dräkter och en huva som döljer deras ansikten för att se ut som sina fallna konfederationskamrater. Iklädda sina förklädnader ger de sig ut på nattliga eskapader till häst i närliggande skogar och byar.

Männen som rider i natten skrämmer slag på många av de män och kvinnor som nyss fått sin frihet. Ryktet om spökryttarna sprider sig, och fler ser sin chans att skyddade av anonymitet få ta ut sin frustration över det förlorade kriget på de man anser bär skulden: söderns svarta.

De vita vålnaderna sprider sig som en löpeld, inte bara i Tennessee utan över hela den amerikanska södern. Hemliga sällskap bestående av män som vill tillbaka till en tid av vit överhöghet.

När klanen har några månader på nacken, 1866, får den sin förste formelle ledare i form av den obesegrade kavallerigeneralen Nathan Bedford Forrest.

Staty av Nathan Bedford Forrest står mitt i Memphis. Staden vill att den flyttas.

Innan det amerikanska inbördeskriget bröt ut var Forrest affärsman och slavhandlare, men under kriget utmärkte han sig otaliga gånger för sin talang i strid. Han ledde kavalleriräder med vad som bäst kan beskrivas som gerillataktik, och besegrade vid flera tillfällen motståndare som hade dubbelt så många män till sitt förfogande. Efter kriget återvänder han till ett krigshärjat Tennessee och sluter sig till de vita ryttarna. Hans titel blir Grand Wizard för Ku Klux Klan.

Under hans ledning förvandlas Ku Klux Klan till USA:s första – och världens äldsta – riktiga terrororganisation.

Samma år, 1866, inträffar en skottlossning mellan en vit polis och svarta soldater i Memphis, Tennessee. Det blir starten på ett fullfjädrat upplopp där vita poliser i staden enas med en vit mobb och tågar in i de svartas område. Upploppet pågår i tre dygn, mellan den 1 och den 3 maj 1866. När det hela är över har 46 svarta och två vita dödats. 75 svarta män, kvinnor och barn är skadade, 100 svarta personer har rånats, fem svarta kvinnor har våldtagits och 91 hem, fyra kyrkor och åtta skolor i området har bränts till grunden.

Två månader senare utbryter en liknande situation i New Orleans, när en vit mobb attackerar deltagare på ett möte om svart rösträtt. Där dödas 37 svarta, samt tre vita som allierat sig med dem.

1867 håller Ku Klux Klan ett möte på Maxwell House Hotel i Nashville. Där skrivs en ny stadga för organisationen, som bland annat innefattar ett fyraårigt gerillakrig mot regeringen i Washington. Tanken är att organisationen ska vara strängt hierarkisk, då en majoritet av medlemmarna är före detta soldater, vana att lyda uppåt.

Målet är att återinföra en vit överhöghet och självstyre i Södern, som kallas ”det osynliga imperiet”. Nathan Bedford Forrest hävdar i en intervju med New York Times i september 1868 att klanen har 550 000 medlemmar och att han utan svårighet skulle kunna samla ihop en styrka på 40 000 man inom loppet av fem dagar.
Uppgifterna går inte att få bekräftade då Ku Klux Klan inte har officiella medlemsförteckningar.

Organisationens två uttalade fiender är dels söderns svarta befolkning, och dels slaverimotståndare från nord, så kallade ”Carpetbaggers” som under den här tiden åker runt i södra USA och köper mark och fastigheter från den utblottade sydstatsbefolkningen.

Mellan 1865 och 1868 genomför medlemmar i Ku Klux Klan och liknande sympatisörer över 2 000 mord och otaliga piskningar, våldtäkter, kastreringar och brännmärkningar av svarta och carpetbaggers.

Jag kommer aldrig att glömma när Ku Klux Klan hängde Cy Guy. Han hade förolämpat en vit kvinna och de kom i hundratal för att ta honom. De dömde honom där ute i skogen och rev hans arm för att blodet skulle komma. Med blodet skrev de att han skulle hänga ”Mellan himmel och jord tills han är död, död, död, och att om någon neger tar ner kroppen ska de hängas också”. Han fick hänga där och gunga i vinden i fyra dagar innan sheriffen tog ned honom.

Ben Johnson föddes in i slaveri cirka år 1848.
Han intervjuas åttiofem år senare av statliga Writer’s Project.

I Washington ser den nye presidenten mellan fingrarna på det som försiggår. Lincoln har efterträtts av sin vicepresident Andrew Johnson som själv är från Södern och som har stor sympati för oviljan att ge svarta rättigheter.

Under hans år vid makten utdelas full amnesti till många våldsverkare i det osynliga imperiet och 1867 håller presidenten ett tal till kongressen där han bland annat säger att svarta amerikaner har ”mindre kapacitet för att styra än någon annan ras av människor”, att svarta skulle ”återfalla i barbari” om de lämnades åt sitt öde samt att man genom att ge dem rösträtt skulle resultera i ”en tyranni som denna kontinent ännu aldrig sett”.

När valet 1868 närmar sig eskalerar våldet i full kraft. Klanen och liktänkande försöker skrämma söderns befolkning från att rösta på republikanen Ulysses S Grant som går till valurnorna med sin slogan ”Låt oss ha fred”.

I Kansas mördas över 2 000 människor i samband med valet. I Georgia lika många. Och i Louisiana mister över 1 000 svarta sina liv i samband med att valdagen kommer närmare. I en enda kommun i Florida dödas 150 personer.

Men trots alla hot och mord blir det Ulysses S Grant som väljs till president. Han driver igenom lagen som i folkmun kommer att kallas ”The Ku Klux Klan Act” som gör det brottsligt att beröva människor medborgerliga rättigheter, i synnerhet under förklädnad.

Tack vare lagen kan presidenten sätta in trupper i södern och över 5 000 människor grips för olika brott mot svarta. Cirka 1 000 av dem döms.

Samtidigt går Ku Klux Klans egen grand wizard, Nathan B Forrest, ut och tar avstånd från våldet och uppmanar klanen till besinning. Sakta men säkert försvinner Ku Klux Klan från människors medvetande, men spökryttarna har ändå nått sitt mål.

Tusentals svarta är döda, och många fler har flytt från sina hem. Våldet och förtrycket av söderns svarta befolkning fortsätter, men nu utan kåpor och huvor. Istället införs stränga segregationslagar som ändå gör att svarta och vita lever vitt skilda liv.
Av allt att döma är Ku Klux Klan ett avslutat kapitel.

I femtio år.

Det är en molnig septemberdag 2015 men termometern visar på trettioen grader. Svetten rinner från hans nacke, men 21-årige Anthony Smith fortsätter röra sig högst upp på berget med lätta steg. Det är som att han är i trans. Kroppen rör sig mot vinden, han boxar i luften mot en osynlig fiende och parerar densammes slag.

Anthony Smith.

Mannen, som bor tio minuters bilväg bort i utkanten av Atlanta har i dag gjort det han gör nästan varje morgon, tagit bilen hit och sprungit hela vägen upp till toppen på Stone Mountain.
– Jag tränar för UFC, säger han och fortsätter slåss mot sin imaginära fiende.

Ultimate Fighting Championship är en amerikansk mixed martial arts-organisation som är den största i världen. Om några dagar vet Anthony Smith om han klarar den stenhårda uttagningen. Att springa upp och ned på berget ger honom den dagliga utmaning han behöver.
– Det är klart att jag tänker på det som hände här varje gång jag ser uthuggningen i stenen, säger han.

– Hur skulle jag inte kunna göra det? Om jag fick bestämma skulle de hugga bort de där männen.
Det är ”de där männen” det kommer att handla om nu:

100 år sedan,
Atlanta, Georgia

När solen gick upp dinglade Tim Shelbys livlösa kropp från ett rep knutet till järnskenan i domstolsbyggnadens balkong. Hans nacke var bruten och hans kropp hängde knappt tre fot från marken. Hans läppar hade delats med en vass kniv och från hans tänder hängde ett plakat med följande text:
Den anglosaxiska rasens svar till negerläppar som vågar med ord förorena kvinnligheten i Södern.
– KKK” 

Thomas Dixon, The Leopard’s Spots, sid 150

Mellan 1902 och 1907 publiceras en trilogi om 1860-talets Ku Klux Klan, skriven av pastorn, advokaten och författaren Thomas Dixon Jr. Mest uppmärksamhet får den andra delen i serien; ”The Clansman”, som handlar om den amerikanska södern efter inbördeskriget.

Enligt boken begår i princip alla svarta män som blir fria antingen mord, våldtäkter och rån och klanens uppgift är att skydda vita sydstatare, främst kvinnor, från denna tyranni.

I intervjuer hävdar Dixon att han talar för 18 miljoner män, kvinnor och barn i den amerikanska södern som känner på det här viset. Inte heller den här siffran går att bekräfta.

Trots högljudda protester blir böckerna en succé, och cirka tio år efter att de kommer ut, den 8 februari 1915, går författaren själv på röda mattan på Clune’s Auditorium i Los Angeles när filmatiseringen är klar.

Till en början heter filmen, i regi av D W Griffith, samma som boken; ”Klansmannen”. Men titeln ändrades snabbt till ”Nationens födelse”, då regissören menar att det är det som sker i samband med efterkrigstiden och klanens bildande; att en ny nation föds tack vare dessa hjältar.

Med sina tre timmar och tolv minuter är det den hittills längsta och dyraste filmen som någonsin gjorts, och att se den kostar därefter. En biobiljett kostar två dollar och tjugo cent, vilket med 2015 års prisindex skulle motsvara en kostnad på 413 kronor.

Trots sitt höga pris blir filmen, liksom boken, en succé. Den visas på bio 44 veckor i sträck och det kommer att dröja nästan ett kvarts sekel innan ”Borta med vinden” går upp på biograferna 1939 och knuffar bort ”Nationens födelse” från förstaplatsen som historiens mest inkomstbringande film.

Stillbild från filmen ”Birth of a nation”. Foto: Jerry Tavin/Everett Collection

Ett av ställena som visar filmen är Vita Huset, där ”Nationens födelse” blir den första amerikanska filmen någonsin att biovisas. Det sker på begäran av presidenten själv, Woodrow Wilson, som är gammal klasskamrat med författaren Thomas Dixon.

Filmen leder till upplopp i bland annat Boston och Philadelphia och totalförbjuds i Chicago, Denver, Kansas City, Minneapolis, Pittsburgh och Saint Louis.

I Lafayette, Indiana, går Henry Brocj, en vit man, raka vägen ut från biografen och avlossar tre skott mot Edward Manson, en svart 15-årig student som råkar passera förbi. Manson dör på sjukhuset samma kväll.

En annan av de miljontals människor som ser filmen 1915 är metodistpastorn William Joseph Simmons, som i och med det hittar sitt nya kall i livet. Han letar upp den gamla organisationens stadga och går hem och filar på sina egna formuleringar. Medan han håller på och skriver på sin nya organisations stadgar inträffar en lynchning som får stor uppmärksamhet.

William Joseph Simmons. Foto: Library of Congress

Den 16 augusti 1915 kidnappar en grupp män den judiske industrimannen Leo Frank från fängelset och hänger honom utanför Atlanta. Frank har dömts till döden för mord och våldtäkt på 14-åriga fabriksarbetaren Mary Phagan, och när dödsdomen omvandlas till livstids fängelse blir det stor uppståndelse.

Mobben som dödar Leo Frank kallar sig ”Mary Phagans riddare”. Kombinationen riddare och Ku Klux Klan lockar Simmons som sätter in en annons i tidningen och söker likasinnade.

Knappt tre månader efter lynchningen är det dags. William Simmons har samlat ihop fjorton andra män. Två var medlemmar av det ursprungliga Ku Klux Klan, ett par andra var med på lynchningen av Leo Frank, och tillsammans är de femton redo att ge organisationen nytt liv.

Den 25 november 1915, på högtiden Thanksgiving, klättrar de upp på toppen av det 514 meter höga berget Stone Mountain i Georgia, strax utanför Atlanta. Där, på toppen, reser de ett träkors som de sedan tänder eld på.

Att bränna ett kors är en ny företeelse, som inte var en del av 1865 års klanstraditioner, men Simmons har fått idén från filmen ”Nationens födelse”, som i sin tur inspirerats av boken ”The Clansman”, som i sin tur inspirerats av en dikt av den skotske poeten Walter Scott. Enligt legenden använde landets klaner brinnande kors för att samla styrkor inför krig.

And fast the faithful clan around him drew.
What time the warning note was keenly wound,
What time aloft their kindred banner flew,
While clamorous war-pipes yelled the gathering sound,
And while the Fiery Cross glanced like a meteor, round.

Ur ”Lady of The Lake” av Walter Scott, 1810

Berget de har valt för klanens pånyttfödelse är även det viktigt för sydstatsivrarna.

Sedan 1909 har kvinnoorganisationen ”United Daughters of the Confederacy” diskuterat att göra berget till ett minnesmonument för några av de främsta förkämparna för Amerikas konfedererade stater.

Det kommer att ta sextio år och tre konstnärer att få stenhuggningen klar, men än i dag pryder tre män – sydstaternas ende president, plantageägaren Jefferson Davis, samt generalerna Robert E Lee och Thomas ”Stonewall” Jackson – bergets norra sida. Till Anthony Smiths och många andra människors förtret.

I sin nya skepnad anno 1915 riktar klanen inte bara sin ilska mot svarta. Sedan sekelskiftet har USA tagit emot över 14 miljoner invandrare, främst från södra och östra Europa. Rädslan för judar, katoliker och bolsjeviker växer hos landets vita anglosaxiska protestanter som förespråkar en vit överhöghet.

De första åren efter återuppståndelsen går det trögt för Ku Klux Klan, men 1920 anlitar Simmons två lokala marknadsföringsproffs i Atlanta, Elizabeth Tyler och Edward Young Clarke.

Tillsammans lyckas de bygga upp en organisation som har totalt fokus på ”100 procent amerikanskhet” och som är uttalat anti-kommunistisk, anti-judisk och anti-katolsk. De går samman med nykterhetsrörelsen och fokuserar sin marknadsföring på samhällets högre skikt, och får plötsligt inte bara underklassen intresserad av sitt budskap.

Nu vill även läkare, advokater och en allmän medelklass ”bevara de amerikanska värderingarna”. I egenskap av kvinna lobbar Elizabeth Tyler också starkt för ”Daughters of America” som rekryterar kvinnor som är ”vita och patriotiska och tror på en överhöghet”.

<script><script>

Inom fem år har Ku Klux Klans medlemsantal växt till mellan fyra och fem miljoner betalande medlemmar och Tyler och Clarke, som enligt sina kontrakt har rätt till 25 procent av medlemsavgiften, är förmögna.

Bara i Ohio är medlemsantalet 300 000, i Pennsylvania har 200 000 betalat för att stödja organisationen, i Detroit är de 40 000.
Och när Ku Klux Klan den 8 augusti 1925 anordnar en marsch öster om Kapitolium i Washington DC, längs Pennsylvania Avenue, marscherar 50 000 män klädda i vita kåpor och huvor tillsammans i den största marsch som någonsin anordnats av klanen.

Men så börjar några av de högsta ledarna inom organisationen att anklagas för brott. David Curtiss Stephenson är Grand Wizard för Ku Klux Klan i Indiana, men också ansvarig för klanens rekrytering i sju andra delstater. I november 1925 döms han för kidnappning, våldtäkt och andra gradens mord på Madge Oberholtzer, en 28-årig kvinna som arbetar med att lära vuxna illitterata att läsa.

Hon hittas svårt medtagen och innan hon dör ger hon polisen en full redogörelse för hur Stephenson förgripit sig på henne och bitit henne över stora delar av kroppen, bland annat på brösten.

Under sin rättegång namnger Stephenson flera av sina klansbröder, vilket leder till att klanens rykte som ”de vita kvinnornas beskyddare” får sig en rejäl törn. I ungefär samma veva kartlägger New York-tidningen ”World” klanens dåd och kommer fram till att männen i kåporna är ansvariga för minst fyra mord, 41 fall av prygling och 27 tillfällen där offret först har doppats i tjära och sedan rullats i fågelfjädrar.

Med alla nya våldsdåd som kommer upp till ytan blir det omöjligt för klanen att upprätthålla sin image av att vara en kristen välgörenhetsorganisation och medlemsantalet störtdyker.

Sedan följer den stora depressionen 1929 och människor vill inte längre lägga tio dollar om året på att stödja Ku Klux Klan. 1930 har fyra miljoner betalande medlemmar istället blivit 30 000.
1944 krävs klanen på över fem miljoner kronor i restskatt av den amerikanska skattemyndigheten IRS för sina medlemmar och går officiellt i konkurs.

Av allt att döma är Ku Klux Klan – återigen – ett avslutat kapitel.

Helen Shores Lee.

Det är en solig septemberdag 2015 och termometern visar på trettiotvå grader. Men inne i rättssal 605 i Jefferson County Courthouse i Birmingham, Alabama, känns inget av hettan. Luftkonditioneringen gör att rummet, där domaren Helen Shores Lee lutar sig bekvämt tillbaka i sin domarstol, alltid håller sig på svala tjugoen grader.

– Det finns fortfarande vita advokater som vägrar att resa sig när jag kommer in i det här rummet, säger kvinnan, som var en av distriktets första svarta kvinnliga domare.

Hon har vuxit upp med vitas hat. Hennes familjs hus har bombats två gånger av Ku Klux Klan. Hon säger att hon har hatat hatarna lika mycket som de hatade henne.

– Vi säger att vi har kommit långt, men vi har väldigt mycket kvar. Jag skulle säga att vi har ett nytt inbördeskrig i det här landet inom fyra år, och den gången kommer det att bli ett raskrig.

Hon tittar ut genom fönstret.
– Jag lämnade det här stället så fort jag kunde… jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka hit, till ”Bombingham”.

För det var så staden kallades, då vår historia fortsätter:

65 år sedan
Birmingham, Alabama

Ku Klux Klan har rest sig – och fallit – två gånger under det senaste seklet.

Dess medlemmar har spridits över den amerikanska södern vind för våg, men många av dem bär alltjämt på samma värderingar som en gång fick dem att söka sig till brödraskapet.

I början av 1950-talet börjar flera grupper, oberoende av varandra, att kalla sig för Ku Klux Klan. Motståndet mot svarta är speciellt stort i Alabama, där lokala klaner börjar bomba hus i svarta områden, för att avskräcka människor från att bygga sig ett hem.

Mellan 1951 och 1952 bombas fyrtio svarta hushåll i Birmingham. Attackerna är så vanligt förekommande att staden i folkmun kallas ”Bombingham”. Och kullen i staden som drabbas mest går under namnet ”Dynamite Hill”.

Här bodde domare Helen Shores Lee som barn, deras hus blev bombat två gånger av KKK.

I samband med att John F Kennedy väljs till president 1960 enas klangrupperna, som under det senaste decenniet varit utspridda, under namnet ”United Klans of America” och medlemsantalet fördubblas. Precis som USA:s förenta stater väljer man en ny ledare, och liksom presidenten är klanens nye grand wizard yngre än någon annan som tidigare haft ämbetet.

32-årige Robert Shelton har redan gjort sig ryktbar i Birmingham för att ha arrangerat flera fall av misshandel gentemot ”freedom riders”, aktivister som utmanat söderns segregerade kollektivtrafik. Under hans ledning kommer den tredje versionen av Ku Klux Klans osynliga imperium göra sig skyldiga till otaliga mord och terrorattacker.

Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er.” 

Matteus kapitel 6, vers 12–14

 

Klockan är 10.22 på morgonen den 15 september 1963.
Söndagsskolan är snart över och barnen som befinner sig inne i 16th Street Baptist Church i Birmingham, Alabama, har haft Matteus bibelcitat om kärlek och förlåtelse som tema för dagen. En grupp flickor står inne på toaletten i kyrkans källare och gör sig fina inför gudstjänsten som ska börja klockan elva.

Explosionen är öronbedövande.

När röken har lagt sig är fyra flickor, Cynthia Wesley, 14, Carole Robertson, 14, Addie Mae Collins, 14, och Denise McNair, 11, döda. Ytterligare två dussin barn är skadade.

Denise McNair, Carole Robertson, Addie Mae Collins och Cynthia Wesley dödades av bomben. Foto: AP

– Denise var en snäll flicka, men hon var en ledartyp. Väldigt frågvis, säger hennes syster, Lisa McNair.
Hon fick aldrig lära känna sin syster.

– Mamma och pappa hade försökt få fler barn, men drabbats av flera missfall både innan och efter att Denise föddes, så hon var deras enda barn.

Lisa McNair.

– Jag tycker att det är viktigt att folk förstår det, för det är väsentligt i deras sorg. Men så genom ett mirakel, ett år efter hennes död, så fick de mig och ett år senare min lillasyster. Det var som att Gud inte stod ut med att ta ifrån dem alla barn, säger hon där hon sitter uppkrupen i sin lägenhet i centrala Birmingham.

– Mamma och pappa pratade väldigt sällan om det, det var för jobbigt för dem.

Någon hade placerat 19 dynamitgubbar precis under kyrkans badrum.
Explosionen förstör inte bara kyrkan. Den spränger även sönder bilar och fönster upp till trettio meter bort.

Morden inträffar bara två och en halv vecka efter att Martin Luther King Jr arrangerat en medborgarrättsmarsch mot Washington.

– Han höll i Denise och två av de andra flickornas begravning, det betydde väldigt mycket för mina föräldrar, säger Lisa McNair.

Våldet fortsätter. Året efter, 1964, anländer medborgarrättskämparna Michael Schwerner och James Chaney till metodistkyrkan Mount Zion i Longdale, Mississippi. De träffar svarta medlemmar i kyrkan och uppmuntrar dem att registrera sin rösträtt, med orden ”Ni har varit slavar alltför länge”.

Ryktet går att aktivister försöker uppmuntra svarta att kräva sin rätt, och en plan sätts i handling. Ku Klux Klan bränner ned kyrkan till grunden.

När Schwerner, Chaney och en tredje aktivist, Andrew Goodman, återvänder till kyrkan för att undersöka händelsen grips de av lokal polis med motiveringen att de kört för fort. De tas till ett lokalt häkte och när de slutligen släpps väntar klanen utanför.

Filmen om vad som händer den natten, ”Misissippi brinner”, blir en världssuccé och nomineras till sex Oscars. Men att gå till historien hjälper inte Schwerner, Chaney och Goodman. 44 dagar senare hittas de tre männens kvarlevor.

Det kommer att dröja tre år, till 1967, innan en rättegång genomförs mot arton personer misstänkta för delaktighet. Majoriteten av dem släpps.

En av de åtalade, baptistpastorn Edgar Ray Killen, lever som en fri man i ytterligare 38 år innan han åtalas igen 2005, tack vare nya bevis. Vid 80 års ålder döms han till dråp på de tre aktivisterna och avtjänar i dag sitt straff på Mississippi State Penitentiary.

1965 inträffar en tredje terrorhandling av ”United Klans of America” som får stor uppmärksamhet, när fembarnsmamman och medborgarrättsaktivisten Viola Liuzzo skjuts till döds av fyra klanmedlemmar efter att ha deltagit i en marsch i Alabama. Klanen trycker sedan en tidning med bilder på den mördade kvinnan i sin bil som de säljer för en dollar.

Laura Anderson.

– De skickade till och med hem ett ex av tidningen till hennes barn, kan du förstå så avskyvärt, säger Laura Anderson som jobbar som arkivarie på Birminghams civilrättsinstitut.

Hon plockar fram ett nummer av tidningen men vänder själv bort blicken för att slippa se innehållet.
– Jag kommer aldrig att förstå den sortens hat, säger hon.

De brutala våldsdåden mot människor i medborgarrättsrörelsen – och allmänhetens efterföljande avsky – gör att medlemsantalet minskar drastiskt en tredje gång.

Av allt att döma är Ku Klux Klan – återigen – på väg att bli ett avslutat kapitel.

Tills en ung man hittas hängande i ett träd, lynchad som om året vore 1865 – inte 1981.

Det är en solig septemberdag 2015 och termometern visar på trettio grader. Curtis Curry, 55, sitter i skuggan och väntar på bussen.
Kamferträdet är lika fullt av gröna löv nu som det var då. Och även Curtis sitter på i princip samma plats nu som han gjorde då.

– Precis där, säger han och pekar.
– Det var där han hängde i snaran.

Curtis Curry.

Han säger att han aldrig kommer att glömma bilden av hans kropp.
– Michael var trevlig. Ett par år yngre än mig. Vi möttes ofta på gatan, senast jag såg honom var bara en dag eller två innan det hände.

Han skakar på huvudet.
– Hur kan man göra så, säger han utan att förvänta sig ett svar.

34 år sedan Mobile, Alabama

Allt började med en dröm.

60-åriga Beulah Mae Donald vaknade ur den klockan två på morgonen den 21 mars 1981. I drömmen hade hon sett en kista i sitt vardagsrum, och en man i grå kostym som låg i den, men hon kunde inte se vem mannen var.

Hon klev upp ur sin säng och tittade in i det andra sovrummet. Det var tomt. Hennes 19-årige son Michael, yngst av sex syskon, var inte hemma.

Hon ringde en av sina döttrar och fick reda på att sonen lämnat systerns hem vid midnatt. Beulah Mae Donald gjorde två koppar kaffe som hon drack i vardagsrummet medan hon förgäves väntade på ett barn som aldrig mer skulle kliva in genom dörren.

Klockan sju ringde telefonen. Bara några kvarter bort stod Ku Klux Klan-ledaren Bennie Jack Hays på sin veranda och tittade på trädet på andra sidan Herndon Avenue.

– En vacker syn, kommer en klanmedlem senare vittna om att Hayes säger när 64-åringen tittar på Michael Donalds kropp som hänger i en snara från det stora kamferträdet.

– Det kommer att se bra ut på nyheterna. Kommer se bra ut för klanen.

Lynchningen skedde bara timmar efter att en lokal rättegång hade ogiltigförklarats. En svart man stod åtalad för att ha dödat en vit man, och ett par svarta personer tilläts sitta i juryn, vilken den lokala klangruppen United Klans of America ansåg var skälet till att juryn inte kunde nå en fällande dom.

”Kan en svart man komma undan med att döda en vit man så borde vi komma undan med att döda en svart”, sa klanledaren Bennie Jack Hays enligt 17-årige James Knowles, som var på plats och som senare skulle vittna för att slippa dödsstraff.

26-årige Henry Francis Hays, son till ledaren, tog sin far på orden. Han gick och hämtade ett rep och tillsammans med James Knowles satte han sig sedan i bilen och började sin jakt på det perfekta offret.

Det offret skulle bli Michael Donald. En 19-årig teknikstudent som jobbade extra på skoltidningen.

När de såg honom komma gående tvingade de in honom i bilen under pistolhot. De körde en bit utanför staden och släpade ut honom.

Michael slogs med en trädgren över hundra gånger. När han inte längre rörde sig knöt de noggrant en perfekt snara, med 13 öglor, som de trädde runt hans hals och drog åt.

För att vara på den säkra sidan skar de även halsen av honom. De lade tillbaka kroppen i bilen och körde tillbaka till faderns hus, där de visade upp sitt verk innan de till sist hängde upp kroppen på andra sidan gatan.

Att klanen låg bakom mordet, som än i dag beskrivs som ”USA:s sista lynchning”, stod klart tidigt.

<script>
Klicka på en delstat för att se hur många lynchningar som utförts där. Grafik: Sofia Boström

Däremot var det svårt för polisen att få fram bevis.

Beulah Mae Donald tvingades begrava sin son, precis som hon drömt den där ödesdigra natten. Hon insisterade på att ha en öppen kista. Hon ville att alla ”skulle få se vad de gjort”.

Michael Donald begravdes i en öppen kista. Foto: Mark Foley

Till att börja med sa den lokala polisen att mordet förmodligen berodde på en ”knarkaffär som gått snett”, men Michaels mamma tillät polisen att söka igenom hela hemmet och se om de hittade några droger, vilket de inte fann.

Det såg ut att bli en resultatlös utredning tills en FBI-agent fattade intresse för fallet och kallade in flera klanmedlemmar för förhör.

Osannolikt nog kom flera av dem utan en advokat och det dröjde inte länge innan den yngre medbrottslingen James Knowles erkände brottet och gick med på att vittna mot sin kamrat.

Två och ett halvt år efter mordet, 1983, dömdes James Knowles till livstids fängelse och Henry Hays dömdes till döden.

År 1997 blev han den enda klanmedlemmen under 1900-talet av avrättas för ett mord på en svart man.

Men när domen väl fallit gjorde Beulah Mae Donald något ingen tidigare gjort. Med hjälp av människorättsorganisation Southern Poverty Law Center stämde hon Ku Klux Klan för att ha orsakat sonens död.

1987 tilldelades hon rekordsumman sju miljoner dollar, vilket klanen inte hade. Beulah Mae Donald fick istället klanens dåvarande högkvarter och United Klans of America försattes i konkurs.

Mark Potok, Southern poverty law center i Montgomery, Alabama. Foto: Stefan Mattsson Mark Potok, Southern poverty law center i Montgomery, Alabama. Foto: Stefan Mattsson

 

I dag

Det moderna Ku Klux Klan är inte längre en organisation. De senaste 30 åren har klanen spridits för vinden, och år 2015 uppger Southern Poverty Law Center att det finns 23 olika grupper, som nu ägnar nästan lika mycket tid åt att baktala varandra som de gör att rekrytera nya medlemmar.

– De sprider rykten om varandra hela tiden, säger SPLC:s Mark Potok, en av USA:s ledande experter på hatgrupper.

– De säger att någon i hemlighet är jude, eller att någon har en svart flickvän, eller ännu värre, att en man har en hemlig pojkvän.

Att uppskatta medlemsantal är svårt, eftersom alla grupper är självstyrande, men enligt SPLC finns det mellan 5 000 och 8 000 medlemmar utspridda på hälften av alla amerikanska stater, även om två tredjedelar av medlemmarna finns i den amerikanska södern.

Den största och mest organiserade Ku Klux Klan-gruppen i dag är Knights of the Ku Klux Klan, som har sitt högkvarter i Harrison, Arkansas.

Vid sidan om den finns två andra grupper som har starkt fäste; the Traditionalist American Knights och the Loyal White Knights of the Ku Klux Klan. Båda de sistnämnda har nyligen hamnat i rampljuset efter att ha hotat med våld.

– Klanerna siktar in sig på att rekrytera krigsveteraner, speciellt de som har tillhört specialstyrkorna, för de har bäst träning. De vill ha soldater inför det raskrig de tror kommer att komma snart, säger Mark Potok.

Han fortsätter med att säga att han inte tror att ett riktigt raskrig faktiskt kommer att hända.

– Men jag tror att det är ett misstag att avskriva de här människorna som ett gäng dårar.

Faran ligger i ensamvargarna som hittar den här sortens hatgrupper på nätet, som online lär sig allt möjligt och sedan går ut och dödar människor.

Han uppger Breivik i Norge, eller Dylan Roof – som gick in i en kyrka i South Carolina i somras och dödade nio personer – som två exempel på män som begått attacker efter att ha besökt hatsajter.

Anders Behring Breivik var registrerad på Stormfront som drivs av Ku Klux Klans före detta ledare.

– Vår kartläggning visar att medlemmar på Stormfront tillsammans är ansvariga för 100 mord de senaste fem åren, säger Mark Potok.
Den här sortens ensamvargar är framtidens terrorister, säger han.

Faran är inte att Ku Klux Klan ska resa sig till en organisation med fyra miljoner medlemmar igen. Faran ligger istället i att hitta de ensamvargar som kan hantera vapen och orsaka stor skada. En som vet detta bättre än många andra är Scott Shepherd, som under många år varit aktiv i klanen. Han berättar om träningsläger, ensamvargar och hur KKK vet precis vilka de ska söka efter.

Ett av de senaste exemplen på det är Glendon Crawford från New York. Den 15 december i år får han sin dom, som kommer att bli någonstans mellan 25 år och livstids fängelse.

Glendon Crawford planerade att döda både Obama och ett stort antal muslimer med hjälp av en röntgenstråle.

– Den här killen var riktigt smart. Hade han lyckats hade han kunnat döda tusen personer, säger Mark Potok och berättar att det amerikanska folket inte har en aning om hur ofta så kallade ensamvargar försöker begå terroristhandlingar.

Southern Poverty Law Center, som kartlägger alla attacker eller försök till sådana, släppte nyligen en rapport som visar att det i USA varit en attack eller försök till en sådan i snitt var 34:e dag under de senaste fem åren.

– Det jag vill få fram är att klanen som sådan inte har särskilt stor makt i dag, men människor som kommer från klanvärlden kan mycket väl lyckas mörda flera tusen människor, säger Mark Potok.

Källor: “Lynching in America” (Equal Justice Initiative 2015), ”Ku Klux Klan” (History Channel), “The KKK and American Veterans” (Vice 2014), ”Gen. Nathan Bedford Forrest and the KKK” (PBS 2009), ”An old plaque is turned around” (Washington Post, 1993), ”Hate and extremism – Ku Klux Klan” (Southern Poverty Law Center 2015), ”Amerikas Brödrakrig” (Populär Historia 2011), ”Extremism in America – About the Ku Klux Klan” (Anti-Defamation League 2013) ”The Ku Klux Klan” (Fisher, Washington and Lee University, 2003), ”The KKK Embraces Diversity in Harrison, Arkansas” (Vice 2014), ”Ku Klux Klan” (Stefan Johansson), ”The woman who beat the clan” (New York Times 1987), ”The Ku Klux Klan: An Encyclopedia” (Newton, Garland Publishing 1991), “The woman who beat the Klan” (New York Times, 1987), “The last lynching” (Discovery, 2008), “A modern-day lynching” (National Geographic, 2015), “Beulah Mae Donald, Klan Foe” (AP, 1988), ”They Killed Her Son. So Michael Donald’s Mother Went After the Klan” (The Good Men Project, 2014), ”Suit Filed Against KKK In Death Of Black Youth” (Jet, 1984), ”Varför bränns kors på Ku Klux Klans möten?” (Allt om Historia 2011), samt Ku Klux Klans egna lokala hemsidor i Mississippi och Arkansas, Wikipedia och Nationalencyklopedin.