Bebisen som gnyr i natten heter Madeleine och är fyra veckor gammal.
Under en stjärnklar himmel står en man i uniform och vyssjar henne så gott han kan.
Samtidigt kliver flickans mamma och pappa ut från skogens mörker, iklädda vita kåpor.
I natt, till ljudet av hennes gråt, ska de fortsätta Ku Klux Klans hundraåriga tradition att tända eld på ett kors.

ZINC.  Stämningen har förändrats.
Det är konferensens sista dag, och något ligger i luften redan när blåbärspannkakorna med jordnötssmör serveras till frukost.

Sydafrikanen John, en av fyra som dubbades till riddare av Ku Klux Klan natten innan, drar sig undan och sätter sig för sig själv i en hammock. Han säger att han är spänd och förväntansfull.

Kevin, en nybliven riddare som vi inte får fotografera (på grund av var han arbetar), bär sin inplastade, sprillans nya, vita klanrock med en vördnad som vore den en nyfödd bebis. Eller ett dyrbart dinosaurieägg.

Lisa, den enda kvinnan bland de fyra nya riddarna, har under natten som gått sedan hon lovade klanen evig trohet fattat ännu ett beslut. Hon ska nu donera 45 000 kronor.

– Det är inte så mycket pengar, säger hon.
– Ku Klux Klan är ju min familj.

Jason Robb, klanens advokat, ber människorna i salen applådera Lisas beslut. Sedan uppmanar han alla andra att skriva in klanen i sina testamenten, så att ”kampen för den vita rasen kan fortsätta långt efter att de försvunnit från jorden”.

Ytterligare två personer får applåder för att de ger 45 000 kronor vardera till klanen.

Allt eftersom dagen går blir talen mer passionerade. Även mellanakten Steve, som inte är medlem i Ku Klux Klan men som tillbringat ett par decennier med att tillsammans med hustrun Bonnie spela på organisationens sammankomster, blir mer exalterad i sitt mellansnack.

Det är ett stort fokus på homosexuella i hans prat. Jämförelser mellan äktenskap två män emellan och att gifta sig med sin hund återkommer flera gånger.

Åhörarna applåderar de kommentarerna mer än de applåderar de kristna sånger Steve och Bonnie sedan sjunger.

När pastorn, tillika klanledaren, Thomas Robb predikar för sista gången är han så uppe i varv att han drar över med en timme.

Hans hustru, Muriel, suckar längst bak och viskar att hon nu bränt spagettin.

Plötsligt säger Thomas Robb att han ”har en present till de svenska gästerna”. Efter lite tekniktrassel drar han igång en video som verkar vara ett amerikanskt nyhetsinslag från oklar tv-kanal, anno tidigt nittiotal, om hur judar integreras i det svenska samhället.

Åskådarna kippar efter andan och kommer sedan under resten av dagen fram för att dels beklaga hur det står till med Sverige och dels berätta hur många våldtäkter den svenska integrationen lett till (vilket på inget sätt adresserades under nyhetsinslaget). De har statistik på ”den svenska våldtäktssituationen” i sina huvuden som inte ens brottsförebyggande rådet känner till.

Plötsligt blir det en paus i brandtalen, när barnen ska visa vad de jobbat med i lekrummet under tiden som deras föräldrar pratat om det pågående vita folkmordet.

I tjugo minuter spelar barnen upp en sketch från Bibeln, om Jona i valens buk. Berättelsen har dock en tvist. När Jona efter en tid i valmagen äntligen spolas upp på land känner han inte igen den plats han lämnat, andra har kommit dit och tagit över landet.

En av rollprestationerna görs av fyraåriga Kinley, som är tredje generationen Robb. Hennes mamma och pappa ser stolt på när flickan glatt agerar på scenen i sin blå barnuniform.

– Hon bär den bara här, säger Jason Robb.
– Hon får inte ha den i skolan.

Han säger att han inte har problem med att få flickan att bära klanens kläder, att hon vet att det är viktigt för pappa. Dottern, säger han, är redan stark i sin övertygelse. Jason berättar att han ber med fyraåringen varje kväll innan hon somnar att ”Kinley ska slåss för sin ras och sitt hemland”.

Hon är inte den enda som förbereder sig på raskrig.

Det börjar bli sent på eftermiddagen och Rachel Pendergraft tar sig slutligen tid för den utlovade intervjun. Även hon är redo för strid, skulle det behövas. Kvinnan, som vanligtvis alltid är beväpnad, skrattar och säger att hon inte kunde gömma vapnet i den klänning hon bär för intervjun, men att hon har sin Colt 45 nära till hands.

– Det pågår redan ett raskrig, säger hon och förklarar att det pågår på så vis att det ”finns människor där ute som tycker att det är okej att råna, våldta eller mörda vita människor bara för att de är vita”.

Att det kommer att utvecklas till ett regelrätt krig med vapen är hon övertygad om.

Men den tiden är inte ännu.

Just nu blir hela Europa lurade, säger hon och använder bilden på den döde treårige flyktingen Alan Kurdi – som spolades iland på en strand i Turkiet – som exempel på lurendrejeriet.

– Som människa och som mamma känner jag självfallet medlidande med hans familj. Eller de kanske var döda också? Ja, hans anhöriga i alla fall. Men det finns ett ordspråk som lyder ”Ge en man en fisk och han får mat för en dag. Lär en man att fiska och han får mat för en livstid”. Att låta flyktingkrisen påverka Europa… era regeringar har ett ansvar mot sina egna medborgare. De ser den där bilden och låter flyktingar komma, de tänker på den där pojken och tycker synd om honom, men de tänker inte på att genom att låta en massa andra barn komma till Europa så kommer det om några år bara finnas en eller två vita pojkar kvar på en skola, för att ni har släppt in så mycket annat. De fokuserar på det här barnet, men den lille vite pojken… han som i framtiden kommer att gå igenom svårigheter på grund av sin hudfärg, honom tänker de inte på.

Så när människor drunknar i båtar och riskerar sina liv för att komma till ett land utan krig, vad ska vi göra?
– Ibland måste människor helt enkelt lösa sina egna problem. Det kallas ”tough love”. Om du har ett barn och konstant daltar med det kommer det aldrig att lära sig ta hand om sig själv. Det är samma här. De här människorna måste lära sig att resa sig upp och kämpa. Det kommer att bli en kamp. Det kan kosta dem blod men de måste ta ansvar och kräva sin frihet, vi kan inte hålla på och sätta plåster på situationen.

Hon återkommer gång på gång till ”det vita folkmordet”.

– När människor hör ordet folkmord så tänker de på Rwanda, de tänker inte på vita människor, men enligt FN:s definition är folkmord att försöka ersätta en befolkning med en annan.

Men rent praktiskt, hur skulle du göra? Det finns nu över 45 miljoner svarta i USA.
– Jag skulle skicka dem tillbaka till Afrika, säger Rachel Pendergraft och blir genast avbruten av sin far som suttit en bit bort och lyssnat. Han tycker att intervjun är över. Hon håller upp ett finger i luften och säger att hon vill avsluta svaret.

– I motsats till vad folk tror så är det inte så många i USA som härstammar från slavar. Innan 1965 bestod USA:s befolkning av 92 procent vita och åtta procent svarta. Det tycker jag är okej, de åtta procenten kan få stanna. De kom inte hit frivilligt. Vi ska leva segregerade, men de kan få stanna. Men alla som flyttat hit efter 1965, efter att immigrationslagen ändrades, de ska åka hem igen.

Hon reser sig och går upp på scenen för att tala en sista gång för klanmedlemmarna, som nu väntar otåligt.

Det kanske beror på intervjun.

Det kanske beror på att det snart är korständningsdags.

Men Rachel Pendergraft är uppe i varv. Hennes tal handlar om vikingar och att slåss för sin ras. Hon höjer rösten mer och mer och de sista minuterna skriker hon ut sitt budskap. När hon kommer till crescendot sträcker hon ut sin hand rakt ut i en hälsning som alla som sett en film som utspelar sig mellan 1939 och 1945 kan relatera till.

”White power”, ropar hon.

”White power”, svarar publiken och sträcker ut händerna tillbaka innan de applåderar vilt.

Det börjar bli dags att runda av konferensen 2015. En efter en går riddarna och deras familjer upp i talarstolen, säger en kort hälsning om varför de tillhör klanen, och sträcker sedan ut sina armar och saluterar ett ”White power”.

Rachel Pendergraft står längst bak i rummet, dricker vatten och lyssnar.

– Den kallas Bellamys salut, säger hon om hälsningen.
– Det var så alla medborgare i USA hälsade flaggan fram till 1940-talet.

Den påminner onekligen om nazismens hälsning.
– Barn i skolan hälsade så.

Jo, men på grund av sin likhet med hitlerhälsningen beslutade USA:s högsta domstol att ersätta den med höger hand över hjärtat för 70 år sedan. Du tänker inte att människor kan se dig sträcka ut armen och associera det du gör med Hitler?
– Nej. Det är en amerikansk hälsning. Och romarna hälsade så. Vita har alltid gjort det. Vi ska inte ändra det bara för att några inte råkar gilla det. Hälsningen är en hyllning till vår historia.

Och samtidigt som hon säger det gör den sista familjen sin hälsning från scenen. Nu återstår bara en sak. Det som alla väntat på. Den årliga högtiden.

Medan några stannar kvar för att ställa undan bord och stolar försvinner Thomas Robb, Rachel Pendergraft och elva andra män och kvinnor iväg.

Om spänningen tidigare känts av lite diskret så surrar den nu närmast som en högspänningsledning genom luften. Barnen får lysrör att leka med i väntan på det riktiga ljuset. De jagar varandra och viftar med dem i det becksvarta mörkret.

Sexårige Tayton kommer fram och erbjuder ett rosa eller ett grönt lysrör. Han har själv tänt ett gult och ett blått åt sig själv. När han får reda på att det är den svenska flaggans färger skrattar han förtjust och berättar att han tycker om korständningar.

– Jag har varit på alla sedan jag födds säger han.

Vill du själv bli riddare av Ku Klux Klan?
– Nä. Jag vill bli cowboy och rida på rodeo.

Ingen säger något till honom, men Tayton verkar känna av att det är dags att sluka leka. De andra barnen likaså. De går och sätter sig på stolar som står uppställda i det fuktiga gräset.

Plötsligt släcks strålkastaren som lyst upp gräsmattan och det blir svart.

De enda ljuskällorna är de tusen och åter tusen stjärnor som lyser på himlen, och barnens lysrör, som lockar till sig en och annan mygga som äter förnöjt på småttingarnas hud.

Bara två ljud hörs: syrsor som spelar och en fyra veckor gammal bebis som gnyr.
En man i klanens vita uniform vyssjar lilla Madeleine och försöker trösta henne.

Ungefär samtidigt kommer hennes föräldrar, tillsammans med tio andra män och kvinnor, tysta gående ur mörkret. De är iklädda vita kåpor och har otända facklor i sina händer.

Familjen Robb går utan huvor, alla andra bär de vita kåporna som i 150 år har skrämt slag på människor.

Riddarna ställer sig tysta i en ring runt korset, som männen hjälpts åt att resa några timmar tidigare, och väntar på sin ledare.

Det dröjer ytterligare några minuter innan Thomas Robb kommer gående, med en brinnande fackla i sin hand. Han kliver med långsamma steg in i mitten av cirkeln – det grekiska ordet Kuklos – och vänder ansiktet mot korset.

När han börjar tala gör han det tyst. Det är ett budskap till riddarna, inte till åhörarna. Han pratar om återfödelsens ljus, om att det handlar om att lysa upp mörkret.

Sedan vänder han sig mot sonen Jason och tänder med sin fackla hans. En efter en får de andra riddarna sedan sina facklor tända, medan Thomas Robb på nytt vänder sig mot korset och säger att Jesus var världens ljus.

När han sätter ned höger knä i marken tystnar till och med baby Madeleine.

Han lutar sig fram och låter facklan nudda det bensinindränkta korset.

Det tar några sekunder innan elden tar sig. Hans riddare står i givakt runt honom medan lågorna sakta, sakta, smyger uppåt på stången med den självsäkerhet som bara eld har.

Till sist brinner korset för fullt.

Året är 2015 och det har gått exakt 100 år sedan femton män i kåpor klättrade upp för Stone Mountain i Atlanta och tände klanens allra första kors, under ledning av William J. Simmons. Då skedde det regelbundet, men nattens brand är den enda som kommer att ske hos Ku Klux Klans riddare i år. Thomas Robb har beslutat att korständning ska ske så sällan, för att göra upplevelsen mer speciell.

Och speciell är den.

Tre gånger höjer och sänker riddarna sina facklor i hälsning till elden, innan de går fram och lägger dem vid korsets fot.

Sedan går de tillbaka till sina platser och väntar på en sista signal från sin ledare. Utan att säga ett ord lyfter Thomas Robb sin högra hand och saluterar flaggan. Alla följer efter och gör samma gest.

De tjugosex sekunder som följer, när tretton klanklädda män och kvinnor gör en tyst nazistliknande hälsning mot ett eldhärjat kors, känns som en evighet.

I de tysta sekunderna ryms 150 års historia av skräck från världens äldsta terrororganisation. I dem finns en framtid där människor rustar för raskrig.

Och samtidigt rymmer de en nutid med en glimrande stjärnhimmel, uniformsklädda barn som glatt viftar med neonfärgade lysrör och ett kors som brinner i natten, mitt i en skog i Arkansas.

Det är tjugosex sekunder som får huden på armarna att knottras.

Och så plötsligt är det över.
Händerna åker ned, huvorna åker av och riddarna börjar ta selfies vid korset.

Thomas Robb kommer fram.
– Det är en trevlig tradition, det här att tända korset, säger han.

Sedan, innan han vänder sig om för att posera med några riddare, ger han några avslutande ord på vägen.
– Ni fick visst mer tillträde än jag hade tänkt mig. Det var inte meningen att ni skulle få vara med på allt.

Han rycker på axlarna.
– För att summera det hela: vi kommer att bli en vit nation igen.

Och med det är det över. När han vänder sig om skyndar Muriel Robb fram. Den 70-åriga kvinna som i nästan ett halvt sekel varit gift med mannen som vill skicka svarta tillbaka till Afrika. Kvinnan som i flera dygn stått i köket och utfordrat ett helt kompani. Kvinnan som under decennier bytt blöjor på barn, barnbarn och senare även barnbarnsbarn medan andra i hennes familj hetsat åhörare att ge pengar och förbereda sig för krig.

Hon ler.
– Jag har bakat brownies. Ni hinner väl äta lite innan ni åker?

Reporter

Carina Bergfeldt

Fotograf

Stefan Mattsson