”Jag är en riddare nu”
När svärdet nuddar hans axel tar känslorna över.
En ensam tår rinner längs kinden när John dubbas till riddare av Ku Klux Klan.
– Allt som har fört mig hit, allt jag har gått igenom, det var värt det, säger han.
ZINC. Jay, 57, är nöjd.
Han har precis genomfört de avslutande intervjuerna för de fyra personer som i kväll ska dubbas.
– Jag grillade dem ordentligt, säger han och ler.
Vad ställde du för frågor?
– Det får jag inte prata om, säger Jay men börjar genast berätta.
– Vi pratar mycket om deras inställning. Om de har en historia av våld så pratar vi extra mycket med dem om vad de förväntar sig. Vi vill försäkra oss om att de inte söker sig till Ku Klux Klan för att de tror att det är en våldsam organisation, säger han och nickar bort mot salens kortsida, där en man står för sig själv i hörnet bredvid en svart-vit-röd flagga som genast för tankarna till Tyskland 1939, även om symbolen i mitten är annorlunda.
– Den där killen har nog inte hämtat sig från förhöret än, men han klarade det, säger Jay och skrattar.
”Den där killen” är snart fyrtioårige John, som egentligen inte heter John. Under hela vistelsen på gården får vi tillåtelse att fotografera och citera honom fritt, men ett par dagar senare kommer han på att det kanske inte är bra att synas med riktigt namn eftersom han är mitt i sin ansökan om amerikanskt medborgarskap och att det han berättar ”kanske kan påverka”.
När han lite senare kliver upp på podiet för att dela med sig av sin livshistoria kommer han att presenteras som ”Klanens förste African American” till spridda skrattsalvor. Det är en sanning med modifikation. John är vit sydafrikan och således godkänd att vara här på gården med sina vita bröder och systrar.
Men några timmar återstår innan dess. Först är det mat och den store mannen har lagt tjugo kronor i pappkartongen för matpengar och serverats en hamburgare av Muriel Robb, 70, som – iklädd ett förkläde med den amerikanska flaggan på – har tillbringat hela dagen med att steka kött åt ett helt kompani.
John har gått tillbaka in i den stora salen till ett tomt bord längst fram vid podiet. Han ställer ned den bruna brickan, ser sig omkring en sista gång innan han sätter sig och börjar äta under tystnad.
Han nickar glatt på frågan om han vill ha sällskap.
– Jag lämnade Sydafrika för 19 år sedan. Då hade jag krigat för Afrikaner Weerstandsbeweging, säger han.
AWB, Afrikaanernas motståndsrörelse, är en högerextremistisk grupp i Sydafrika som eftersträvar en oberoende afrikaanrepublik inom landet.
– Jag hade så mycket hat i mig.
Han tittar ned i bordet, fingrar på sin mat. Stryker sakta med handen på den blå plastduken.
– Det svåraste var att döda barn. När de kom springande mot dig visste du aldrig om de hade vapen eller inte, så du var tvungen att döda dem. Jag dödade människor i princip dagligen i tre års tid. Sedan insåg jag att slaget var förlorat och lämnade landet. Jag kommer inte att åka tillbaka.
Han tystnar igen.
– Jag drömmer mardrömmar fortfarande. Jag gråter ofta på nätterna. Min fru kan väcka mig när jag skriker i sömnen.
Efter tre år av rundresande i Europa, där han bland annat blev vän med ”en svensk man som hette Des” hamnade han till sist i USA. Han hade drömt om det länge. Land of the free, home of the brave. Han säger att han är lite besviken, att livet i Amerika inte riktigt blev som han tänkt.
– Jag ser så många likheter här nu med vad som hände där då, säger han. Vi förlorade vår flagga, och titta på vad som händer här nu med sydstatsflaggan.
Åren i USA har varit fyllda av förvirring och förtvivlan. Han har förlorat en dotter i en drunkningsolycka. Blivit bedragen av sin före detta fru. Kroppen är prydd av tatueringar. Många av dem nazistiska symboler. Han berättar att han var nynazist i många år, innan han hittade hit, till ”familjen”, som han kallar dem.
Och i kväll ska han äntligen bli en riddare av Ku Klux Klan. Han är nervös. När han ska fotograferas ber han sin fru om hjälp att stoppa in den vita uniformsskjortan, dekorerad med både sydstatsflagga och klanens emblem, ordentligt så att han ser prydlig ut. Han säger att han inte ser själv, att magen är i vägen.
– Jag vägde mindre när jag var soldat, mumlar han innan han rätar på sig och tittar rakt in i kameran.
John är en av fyra personer som ska dubbas, eller – som klanen säger – naturaliseras.
Vid sidan om honom är det ytterligare två män, en från Arkansas och en från Arizona, som ikväll ska svära klanen evig trohet. Och så är det en kvinna, från östra Texas: Lisa.
Innan John går upp i talarstolen för att presentera sig för sina bröder och systrar i klanen är det Lisas tur.
Till skillnad från honom bär Lisa sina civila kläder. En svartvitrandig t-tröja och svarta jeans.
Hon berättar att hon är tredje generationens klan, att medlemskapet gett hennes liv mening. Att hon tidigare var full av hat, men att hon nu inte behöver hata. Hon går vidare till att direkt säga att hennes fokus är islam. Som hon alltså inte längre hatar, bara starkt ogillar.
Under de efterföljande minuterna kommer sedan obekräftade siffror och uppgifter i en rasande fart.
Hon säger att 98 procent av alla muslimer i USA lever på socialbidrag. Att muslimer i dag är två procent av befolkningen men att de om ett år har fyrdubblats till åtta procent. Att det ”redan pågår halshuggningar på gatorna”, även om hon inte specificerar var detta sker.
– Immigration är kulturellt självmord, säger hon och går sedan över till att prata om sylt och konserver i ytterligare fyrtio minuter.
Lisa berättar att hon har fem lådor med mat under sin säng, proviant ifall raskriget kommer.
Hon delar sedan ut ett papper med bilder på tio olika bär och går igenom fördelarna med att sylta dem. Lisa uppmuntrar alla kvinnor i rummet, cirka 20 stycken, att lära sig att göra sina egna konserver så att även de klarar sig den dagen raskriget kommer och affärerna stänger.
När John äntligen kliver upp i talarstolen är det mindre än två timmar kvar tills han ska bli riddare. Han är så nervös att han glömmer mer än hälften av sitt tal.
Efteråt, när talet är över, röker han en cigarett ute på terrassen och beklagar sig. Svetten rinner från hans panna. Dels av stress. Dels av den trettiotvågradiga värmen och den obarmhärtiga solen. Dels av en luftfuktighet av Guds nåde.
– Jag fick med att apartheid var bra och att det höll de svarta i schack, men jag glömde att dra kopplingen till hur det är här, alla våldtäkter på kvinnor och barn, säger han och tar ett djupt bloss till på cigaretten.
– Jag får ta det nästa år.
Det börjar dra ihop sig.
Klanens ledare, pastor Thomas Robb och hans dotter, tillika tvåa i klantronföljden, Rachel Pendergraft, har båda bytt om till sina vita dräkter.
Rummet som under dagen varit upplyst och dekorerat i den amerikanska flaggans färger är nu nedsläckt med ett enkelt vitt kors framställt längst fram, mellan raderna av stolar.
Värmeljus brinner på små hyllor och skapar tillsammans med säckpipemusiken som strömmar ut från en laptop en effektfull atmosfär för de femtiotalet män och kvinnor som går in under tystnad och sätter sig, i väntan på att de fyra blivande riddarna ska knäböja vid korset.
När de slutligen gör det sitter Johns fru på första raden med mobilen i handen. Hon tar bild efter bild på sin man medan han med böjt huvud lyssnar på pastorns predikan.
– Ni ingår nu ett förbund, säger Thomas Robb och varnar de nya riddarna för att deras val kan få konsekvenser. Att om de sällar sig till tron kan de förlora både bekantskaper och arbete.
– Fast ni kan hitta nya vänner. Men ni kan inte hitta en ny ras.
En efter en svär de eden.
”Jag kommer att vara trogen alltid, så hjälp mig Gud”, säger Lisa från Texas.
”Jag kommer att vara trogen alltid, så hjälp mig Gud”, säger männen från Arkansas och Arizona.
”Jag kommer att vara trogen alltid, så hjälp mig Gud”, säger John från Sydafrika.
När svärdet nuddar Johns axel och Thomas Robb välsignar hans ”kropp, själ och ande” tar känslorna över.
En ensam tår rinner längs kinden när 38-åringen dubbas till riddare av Ku Klux Klan. Efter den följer en till tår. Och ytterligare en. När ceremonin är över omfamnar han sin fru hårt innan han kommer fram och vill dela med sig av sina känslor.
– Jag är en riddare nu. Jag gör Herrens jobb.
– Allt som har fört mig hit, allt jag har gått igenom, det var värt det, säger han och stryker med fingret på kinden för att torka ännu en tår.
I morgon ska han för första gången få ikläda sig den vita fotsida klandräkten och ställa sig med en fackla i handen framför ett brinnande kors.
– Jag är redo.
Lisa går förbi. Hon vill till skillnad från John inte prata om sina känslor inför riddarskapet.
– Nej. Det är inte min roll att ta den platsen, säger hon.
Ett ganska vanligt svar från klanens kvinnor. Som nästa kapitel handlar om.
